Du måste värja ditt liv
 
Längst inne i dunklet
måste du värja ditt liv.
Längst inne i dunklet
där den avhuggna stammen
löddras av save
skräckens skugga
rör vid din höft
och du ropar till fjäril och mossa
att frälsa dig för Guds hjärtas
barmhärtighets skull,
längst inne i dunklet
måste du värja ditt liv.
 
Längst inne i elden
måste du värja ditt liv.
Där synerna reser sig
blott för att sprakande falla,
de vita hästarna störtar
och smärtorna snärjer dig;
längst inne i elden
där den susande flykten stäckes
och den störtade skimmeln dör,
längst inne i elden
måste du värja ditt liv.
 
Längst nere i djupet
måste du värja ditt liv.
Där havsytan sluter sig
som en svepduk av siden
kring dagsljusets slocknande strålar,
bland gallerverk och urnor
där iskylan kramar
hörseln ur ditt öra
synen ur ditt öga,
längst nere i djupet
måste du värja ditt liv.
 
Längst nere i djupet
längst inne i elden.
Dunklet tillhör du
och havens höstblom,
elden tillhör du och vårens
störtande skimmel,
men intill dödens linje
är kravet ett
och valet ett:
själv dunkel, eld och djup
måste du i djupet, elden, dunklet
vid den avhuggna stammens
löddrande smärta
värja ditt liv.
 
                                 Till Ellen
 

Ur Fiskefärd, 1949